Det var verkligen inte planen att dagen skulle sluta så här. Jag hade gått och sett fram emot att fixa lite med båten hela veckan. Vädret var perfekt, verktygen låg framme och jag kände mig nästan lite stolt över att äntligen ta tag i allt som behövde göras.
Men ja… det gick inte riktigt som tänkt.
Jag stod och jobbade med en av metallbeslagen när det plötsligt slant. Sekunden efter kände jag hur det högg till i handen. Först tänkte jag att det nog inte var så farligt – du vet hur man är, man vill inte överreagera. Men när jag tittade ner och såg blodet rinna insåg jag ganska snabbt att det här inte var något jag bara kunde “skaka av mig”.
Det var bara att avbryta allt. Båten fick vänta.
Efter en snabb omplåstring hemma (som ärligt talat inte gjorde så mycket nytta) bestämde jag mig för att jag behövde kolla upp det ordentligt. Jag började leta efter en vårdcentral Linköping, och det slog mig hur skönt det ändå är att ha tillgång till vård när man faktiskt behöver det – även om man helst hade sluppit hela situationen.
Väl på plats gick det ändå smidigt. Personalen var lugn, professionell och fick mig att slappna av ganska snabbt. Det är något med människor som vet exakt vad de gör när man själv står där och känner sig lite dum och smått stressad. De rengjorde såret, kollade att inget var allvarligt skadat och fixade till det hela betydligt bättre än min egen “första insats”.
Så här i efterhand kan jag konstatera två saker. För det första: jag borde kanske vara lite mindre självsäker när jag håller på med verktyg. För det andra: det är faktiskt värt att kolla upp saker direkt istället för att hoppas att det går över av sig själv.
Båten står kvar. Den försvinner inte. Men handen? Den vill jag gärna behålla i fungerande skick.
Så ja – inte riktigt den dagen jag hade planerat, men ändå en påminnelse om att ibland är det bättre att pausa, ta hand om sig själv och låta proffsen göra sitt. Nästa gång jag jobbar med båten blir det med lite mer respekt för både verktygen… och mina egna fingrar.